En berättelse om att föda i total tillit till min egen kropp

February 19, 2015

Efter en lång resa i livet var det dags för mig att föda mitt andra barn. Min livsresa har gått från enormt mycket kontroll, stress och hjärna till tillit, lugn och kontakt med min kropp. Genom denna resa hade jag nu förutsättningen att föda mitt barn så som jag drömt om.

 

 

Jag och min sambo bestämde oss för att föda hemma tillsammans med vår son, en barnmorska och en doula. Vår första förlossning var på sjukhus efter en igångsättning då jag gått nästan 3 veckor över tiden. Denna erfarenhet gjorde att jag när jag var 10 dagar över tiden började jag bli lite rädd att inte heller denna födsel skulle sätta i gång av sig själv. Min barnmorska på MVC började nu ge mig information om att jag skulle ta kontakt med kvinnokliniken för kontroller. Min hembarnmorska som skulle vara med vid födseln föreslog att hon kunde ge mig akupunktur och hypnos, vilket jag med ens såg som ett bra alternativ. Hypnosen hjälpte mig att komma tillbaka till min inre tillit och när jag begav mig ifrån hembarnmorskan var oron borta och jag kände mig trygg igen. Detta var på torsdagen, på söndagen vaknade jag tidigt av min 2,5 åring och det kändes som att jag drömt att jag hade lite småvärkar. När jag kvicknade till så insåg jag att det inte var någon dröm utan verklighet. Jag sa till min son: ”Idag ska vi föda barn” Han sprang ut i badrummet och utbrast ”Ta fram poolen mamma”. Vi hade förberett en förlossningspool som jag såg framemot att föda vårt barn i och vår son hade sett vackra filmer tillsammans med oss där barn föds i hemmiljö i just en sådan pool. Detta var väldigt fascinerande för honom.

 

Under morgontimmarna var allt som vanligt vi åt frukost och gjorde våra vanliga ritualer. Jag hade lite småvärkar. Mikko (min sambo) och Evian (vår son) bestämde sig för att gå till parken och leka lite och jag bakade bröd. Jag pratade med min barnmorska och med min doula och berättade om mina småvärkar. Allt var lugnt och jag skulle återkomma om det tilltog. Under eftermiddagen kom och gick intensiteten på värkarna och jag låg mest och vilade med Evian på en madrass. Jag pratade med doulan, Kristina, och vi bestämde att hon skulle komma när hon ätit middag. Jag var lite osäker på om hon verkligen behövde komma, om det inte var lite tidigt. När klockan var 18 så kom hon i alla fall. Jag var nu lite osäker på om det verkligen var riktiga värkar eller bara förvärkar. Vi hade ”klockat” lite jag och min sambo men det var fortfarande oregelbundet. När vår doula kom låg jag på madrassen och det blev med ens skrattigt och bubbligt. Hon tyckte att jag kunde resa mig upp eftersom värkarna inte var speciellt intensiva och att dom skulle kunna öka lite om jag var i upprätt position. Lite motsträvigt så höll jag med om att det kunde vara en god idé… Efter bara en kort stund var det som att jag kom in i nästa fas och det blev mer kraft i sammandragningarna. Det var som att min kropp kände att det var tid för nästa fas. Jag ringde barnmorskan, Anne, på inrådan av doulan. Anne tyckte att hon skulle komma. Jag var inte lika övertygad men för att undvika någon otrevlig överraskning så bestämde vi att det var dax. Både min sambo och son kände Kristina sen tidigare och det var en enormt trygg och familjär stämning runt mig. På stereon spelade vi just den musik jag älskar och kandelabern var tänd. Mikko och Evian började förbereda för natten, med kvällsmat, tandborstning och allt vad det innebär. Kristina var där med mig hela tiden, strök mig på ryggen och påminde mig om att gå in i min smärta och andas. Jag trivdes bäst vid fönsterkarmen där jag stod och gjorde cirklar med mina höfter genom varje sammandragning. Jag tittade upp mot stjärnorna som lös och där hittade jag en stjärna som symboliserade mitt kommande barn. Allt var så vackert. Vid denna tid började Mikko även förbereda poolen och fylla den med vatten. Sen var det tid för Evian att sova och vi sa god natt.

 

När klockan var 20 så lade jag mig i poolen. Det var helt UNDERBART! Min kropp var tyngdlös och slappnade av på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Kristina satt vid mitt huvud och klappade mitt hår, gav mig lätt beröring och fortsatte att påminna mig om att gå in i smärtan och andas. Jag hade hela tiden kontakt med min bebis och kände när han rörde sig mellan värkarna. Emellanåt sjöng Kristina lite till musiken och jag nynnade med. Mikko kom ut från nattningen och var nu också där med sin fulla närvaro. Jag började vilja ta mig mellan benen vilket jag visste att man gärna vill när det börjar närma sig krystning. Eftersom jag inte upplevde sammandragningarna som så jobbiga så kunde jag inte riktigt lite på denna vetskap. Vi bestämde oss i alla fall för att ringa barnmorskan igen och se om hon hade långt kvar. När jag ringde så visade det sig att hon var väldigt nära men hade kört fel då GPS:n inte fungerade. Min sambo tog över samtalet och till slut så bestämde dom att hon skulle stanna vid en bensinmack och få vägbeskrivning. Allt fortsatte vara lugnt medan värkarna blev ännu lite intensivare. Klockan 21 kom Anne. Vi log mot varandra och hon satte sig bredvid mig. Lugnt och närvarande bekräftade hon mig i mitt arbete. Efter två sammandragningar så undrade hon om hon fick lyssna på barnet. Jag som hela tiden hade kontakt med bebisen kände mig helt lugn med att allt var bra men naturligtvis ville jag att Anne skulle lyssna. Jag flöt närmare kanten med min kropp och Anne tog fram ett gammalt klassiskt stetoskop i form av ett rör i trä. ”Allt är bara fint” sa hon. Jag berättade att det kändes som att jag ville krysta. ”Gör det om det känns så” var hennes svar. Vilken tillit! Hon gav mig genom dom orden verkligen tillit till att min kropp vet och det är jag som föder mitt barn på min kropps villkor. Jag undrade lite förbryllad om hon inte skulle undersöka mig. Ville jag det så gjorde hon det men det var helt upp till mig. Än en gång helt tillitsfull till att jag kunde fatta mina beslut. Jag ville att hon gjorde det så jag gled än en gång över till henne med min kropp och hon kände väldigt försiktigt och respektfullt och konstaterade bara att jag var fullt öppen.

 

Jag släppte på den kraft jag delvis hållit tillbaka och överlämnade mig helt till min kropps visdom. Efter första eller kanske andra krystningen så kom det som en liten vattenballong mellan mina ben. Detta var hinnsäcken som min bebis låg i och som fortfarande var intakt då vattnet inte hade gått. Jag kände på den. I den stunden skrattade jag och kände den djupaste glädje och tittade på min sambo och doula som nu var vid mina fötter. Det var helt underbart! Dom båda utbrast du är en födande Gudinna! Skrattet bubblade ur oss alla. Min barnmorska sa att nu är det inte långt kvar du kommer att krysta sönder hinnorna och sen kommer er bebis. Jag kände en sådan kraft och längtan att jag tog i än mer vid nästa sammandragning. Jag höll i Mikkos och Kristinas händer och lät kroppen flyta i tyngdlöshet. Min barnmorska hjälpte mig med lätt beröring att slappna av i mina ben. Det var ett så fantastiskt teamarbete runt mig där alla var bara för mig i full närvaro och lugn. Jag kunde bara hänge mig åt födandet. Mikko som hade en önskan att få uppleva mer av själva födseln vid denna förlossning fick också möjlighet att känna på den glädjefyllda lilla vattenballongen.

 

Efter ett tag började jag känna att jag inte kunde krysta sönder hinnorna. Vid detta tillfälle började en känsla av hopplöshet komma över mig. Min barnmorska gav mig med ens tillbaka min kraft med sina underbara ord. I samma skede så undrade hon om jag ville att hon skulle ta hål på hinnan. Det ville jag. Med en liten sax gjorde hon detta på samma mjuka fina sätt som hon behandlat mig tidigare. Vi pratade också om ifall vi skulle väcka Evian så han fick vara med när bebisen kom men beslutade att inte göra detta. Strax efter kom han uppgående. Vi skrattade än en gång åt hur bra tajming allt hade. Han skulle helt enkelt vara med. Han var lite ledsen när han hörde min nästkommande krystning som då min röst lät ganska högt. Men efter att jag och Mikko bekräftat att allt är okej så började han leka och snart läste Evian och Kristina en saga i fåtöljen ett par meter bort från poolen.

 

Hinnan var nu sönder och barnmorskan undrade om jag ville sätta mig på huk. Jag vände mig om till huksittande och höll hårt om Mikko när den nästa sammandragningen kom. Jag tänkte att nu jävlar ger jag mig inte. Och det var som att jag hittade en kraft som inte tog slut. Ut kände jag hur huvudet kom. Vilken lycka! Det blev en liten paus och i nästa värk så gled kroppen ut. Barnmorskan tog emot vår lilla pojke och jag vände mig och fick upp honom på magen. Klockan var 22:35. Alla var vi samlade runt poolen och lyckan flödade i rummet.

 

Efter en liten stund så ville jag upp ur poolen och bäddades då in i en massa varma filtar med vår lilla nyfödda pojke på en madrass på golvet. Den där känslan av att få bli så ompysslad var helt underbar. Där på golvet föddes snart moderkakan ut och jag kände med jämna mellanrum på navelsträngen om den slutat pulsera. Barnmorskan såg till att allt var bra och det inte fanns något att sy. Allt var än en gång så som jag önskat. Efter 70 minuter klippte Mikko och Evian navelsträngen. Sedan åt vi lite soppa tillsammans och strax där efter gick Mikko och la Evian igen. Vår doula smet i väg hem och barnmorskan satt i ett annat rum och skrev journal. Allt var lugnt i vår lilla bubbla. När Evian somnat kom Mikko ut till oss igen och vi mös med vår lilla plutt som nu sov ny ammad vid mitt bröst. Min livmoder drog ihop sig fint och barnmorskan begav sig hemåt när klockan var 2. Vi gick in i sovrummet och efter bara en liten stund sov vår nya lilla familj den skönaste sömn…

Please reload

Featured Posts

Hur livet runtomkring påverkade mina förlossningar

March 22, 2015

1/6
Please reload

Recent Posts

September 11, 2019

May 23, 2019

February 6, 2019

January 24, 2019

December 28, 2018

Please reload

Archive