Hur livet runtomkring påverkade mina förlossningar

March 22, 2015

 

Det Lisa skriver här är inte bara solsken, men så är ju inte heller livet! Men jag hoppas att ni som läser känner lyckan som Lisa burit och kraften som finns i Lisa och i dig!

 

"Jag tycker det är svårt att reflektera över bara en av mina förlossningar... Hade jag inte fött ett till barn efter mitt första så hade jag nog aldrig insett/kommit till ro med vissa saker kring min första förlossning. Därför kommer det jag berättar handla lite om båda. Min första förlossning var en planerad hemmaförlossning hos en vän på Österlen. Min partner mådde psykiskt dåligt och hade varit ett dåligt stöd under graviditeten. Det kollektiv vi båda varit en del av hade dessutom nyligen upplösts. Detta var inget jag reflekterade över, jag hade inte utrymme att tänka att det kunde påverka min förlossning. Först under min andra graviditet, men kanske mest efter min andra förlossning, förstod jag hur stor betydelse min partner och min livssituation hade för hela förloppet, då när mitt första barn föddes. Jag vågade inte föda mitt barn, till största delen beroende på att jag var för tyngd av honom och all oro han medförde. Jag hade verkligen behövt någon, en doula, som ”rotade” lite i mitt liv och i mina (för det var ju tyvärr inte våra) förberedelser inför att barnet skulle komma. Någon som kunde spegla mig och stärka mig i min självständighet. Under själva förlossningen fick jag all praktiskt stöd du kan tänka dig men jag hade behövt någon som visste hur tungt livet var just där och då och hur det kan påverka. Förlossningen tog 38 timmar och avslutades på sjukhus, inte på grund av någon akut anledning utan för att min livmoder och jag var för trötta och för att jag inte orkade vänta på att piggna till. Jag valde att åka in och jag gjorde det med en lättnad som jag själv var förvånad över, för det var ju egentligen det sista jag ville! Saken är den att jag under hela graviditeten känt att mitt barn var speciellt. Jag var så tveksam till ultraljud för jag kände att de kommer se något och jag orkar inte med en omvärld som ska tycka att jag borde göra abort. Efter min andra graviditet litar jag på att det är fullt möjligt att lära känna sitt barn när det är i magen. När jag för första gången såg mina båda barn kände jag dom direkt. Det var ingen stor överraskning för mig när jag såg mitt första barn för första gången och såg att hen har Downs syndrom. Det var mer ett ”jaha det var det det var!”. Jag är övertygad om att om jag hade haft någon att prata med om att jag kände en massa saker om mitt barn, så hade jag kunnat förbereda mig på ett annat sätt. Nu var vetskapen/icke vetskapen något som blev en hämmande faktor under förlossningen. Men ändå, när jag kände att det var helt och hållet rätt att åka in, trots att det inte var något akut, så hjälpte det mig att avsluta förlossningen på mitt eget sätt. Om än med skalpelektrod på mitt barn, för att de runt magen inte satt fast när jag for mellan stående och hukandes, och med ett dropp i handen trots att jag är spruträdd. Men det gjorde inget, för jag kände mig trygg med mitt beslut och trygg för att en av mina hemmabarnmorskor följde med till Ystad och lämnade över till en kollega som hon visste är mycket positiv till hemmaförlossningar och skulle ha stor respekt för min autonomi. Jag var trygg med att mitt barn kunde födas precis som hen var och all möjlig hjälp skulle finnas inom räckhåll. Så två timmar efter att vi kommit in satt jag på en förlossningspall precis som jag planerat, med min vän som stöd bakom mig och min partner framför och krystade ut mitt barn via händerna på honom till mitt bröst. Det var vi som gjorde det tillsammans, utan plasthandskar och främlingar. Så som jag hade önskat men ändå så väldigt långt ifrån.

 

Min andra förlossning tog 8 timmar från att jag vaknade av en värk bredvid min sovande tvååring. Det var en böljande, spännande och fantastisk kraft som bar mig de där timmarna. Det barn som skulle komma nu hade jag planerat och ”gjort” helt själv, jag inseminerade donerad sperma själv hemma i min egen säng. Mitt liv var i det stora hela lugnt. Mina två närmsta vänner som jag också bodde med var där. Allt var så stilla, jag var själv under första halvan...bara gick in i kroppen och var där, sov mellan varje värk. Sen när det var ca 3 timmar kvar kom vännen som var med under min första förlossning och samma två barnmorskor. De två sista timmarna ville jag vara i vatten. Hela tiden häller någon varmt härligt vatten över mina axlar och jag somnar då och då. Efter en timme byter barnmorskan som var med under slutskedet på Ystad av min ena hemmabarnmorska som måste till jobbet. Jag känner mig under en kort stund väldigt trött och svag i kroppen, då är det någon som ger mig en nötboll och lite mangojuice. Strax därpå drar mullrande otroligt kraftfulla krystningar in över mig. Vattnet går när huvudet är helt ute och efter en paus kommer barnet på nästa värk. Hela tiden är jag trygg, dom som är omkring mig litar jag på till 100% och jag känner att de litar på mig! Mina tre vänner och mina två barnmorskor och jag i vårt lilla badrum, det är ett litet värmeljus tänt, det är varmt och det är så mycket kärlek i detta lilla utrymme! Det hela avslutades i samma säng där de 8 timmarna hade börjat. Jag krystar ut moderkakan och en vän klipper navelsträngen när jag själv är redo för det.

 

Det var en upplevelse som var nära att spränga mina sinnen, på vissa sätt har den nog det. Gränsen för vad jag tror att jag klarar av är för evigt förflyttad! Nu klarar jag allt!

 

Båda mina förlossningar är det bästa som har hänt mig, även om det på vissa sätt inte blev som jag önskade. Men så är ju heller inte livet!"

 

Lisa heter i verkligheten något annat. 

Please reload

Featured Posts

Hur livet runtomkring påverkade mina förlossningar

March 22, 2015

1/6
Please reload

Recent Posts

September 11, 2019

May 23, 2019

February 6, 2019

January 24, 2019

December 28, 2018

Please reload

Archive